Willy Roar Hornberg skrev i febrari 2011 ett inlägg på Facebook som delats mer än 16.000 gånger. Denna siffra tycker vi borde vara mycket högre och därför uppmanar vi dig som känner igen dig i nedanstående text att dela den. Texten är inte bara en påminnelse om hur det var förr, den är även en dokumentation av en svunnen tid som vi tror dagens ungdom har nytta av att läsa – om inte annat för att hjälpa dem inse att allt inte alltid varit som det är nu. Vi överlämnar härmed ordet till Hornberg:
För det första överlevde vi att födas till mödrar som rökte och / eller drack under graviditeten med oss och bodde i hus gjorda av asbest.
Vi tog aspirin, åt mögelost, råa äggprodukter, massor av bacon och fet mat – för att inte tala om mat med tillsatser av alla typer och färger, tonfisk på burk, och vi blev inte testade för diabetes eller livmoderhalscancer.
Barnens sängar och vagnar var täckta med ljusa blybaserade färger.
Det fanns ingen föräldrakontroll på medicinflaskor, dörrar eller farliga rengöringsmedel eller lås på skåp och lådor. När vi cyklade våra cyklar, hade vi inga hjälmar på – för att inte tala om de risker vi tog när vi liftade.
Som barn, satt vi i bilar utan bilbälte eller krockkuddar och helst låg vi på hatthyllan.
Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte från en flaska från butiken.
Take-away mat var begränsad till korv och pommes frites eller korv och bröd. Ingen Pizza Hut, McDonalds, tacos, baguetter eller kebab. Butikerna stängde kl 5 på eftermiddagen och hade stängt på helgerna. På ett eller annat sätt, svalt ingen ihjäl på grund av det.
Vi delade ofta en läsk med fyra vänner, och drack ur samma flaska – utan att någon dog av det.
Vi kunde samla tomglas och panta dem i affären för att få tillräckligt med pengar för att köpa karameller och tuggummi eller smällare som vi in i hallen hos folk efter att vi ringt på dörren.
Vi åt muffins, vitt bröd och riktigt smör, opastöriserad mjölk, läsk med socker och vi var inte överviktiga, eftersom: Vi alltid lekte utomhus!
Vi kunde gå ut på morgonen och inte komma hem förrän efter att gatubelysningen tändes på kvällen.
Ingen kunde nå oss under hela dagen. Och vi var OK.
Vi kunde tillbringa timmar åt att bygga våra lådbilar av rester och vagnshjul och åka ner för backen bara för att komma på att vi glömt bromsarna.
Vi byggde trädkojor och dammar, lekte vid ån eller sjön med hemmagjorda korkbåtar eller leksaksbilar i sanden.
Vi hade inte Playstasion, Nintendo Wii, X-Box. Inga videospel alls, ingen TV med 999 kanaler att välja mellan, inga video eller DVD-filmer. Ingen mobiltelefon, ingen dator, ingen Internet, blogg eller chattrum på nätet
Vi hade vänner och vi gick ut för att träffa dem!
Vi trillade ner från träd, skar oss på knivar, bröt ben och tänder och det blev inga anmälningar eller stämningar från dessa olyckor.
Endast flickor hade hål i öronen.
Vi åt maskar och lera.
Vid jul och påsk målade och gjorde dekorationerna själva.
Vi fick luftgevär och slangbella när vi var 10 år gamla, vi cyklade eller gick till våra vänners hus och knackade på eller ringde på dörren, eller bara skrek på dem.
Våra lärare kunde ge oss en örfil och mobbarna regerade på rasten i skolan.
Tanken att föräldrar skulle hämta oss om polisen hade tagit oss efter att vi hade gjort något olagligt var otänkbart. De var faktiskt på polisens sida polisen.
Våra föräldrar kom inte på idiotiska namn på sina barn som de gör idag.
Vi hade frihet, fel, framgång och ansvar och vi lärde oss hur man handskas med det.
Och du är en av dem.
GRATTIS!
